Månljuset hade fyllt rummet med dunkla skuggor. Han
var van vid dem och han välkomnade dem. När vinden
kom från rätt riktning, och när månen
stod stor och rund i rätt position, kunde skuggorna
göra skepnader av hans syskon som liksom lekte kurragömma
i ljusets skiftningar. I förtrolighet och samhörighet
svepte de över bräderna över golvet och lockade
honom till en lek han inte kunde delta i. I en vrå
satt hans mor och log varmt mot sina barn. Han önskade
att hon kunde komma och sätta sig på hans sängkant,
dra filten om honom och låta en värmande hand
stanna kvar vid hans arm. Hennes värme skulle vara
allt han behövt känna för att släppa
det sista stinget av oro och tveksamhet inför det som
stod framför honom. Men varken hans mor eller syskon
tillhörde hans värld längre och han ägde
inte tillträde till deras.
Han ändrade skärpan i sin blick, lät den
ta sig förbi skuggorna och såg sin fars hustru
sova tätt intill sin dotter, hans halvsyster. Hennes
arm beskyddande om den lilla kroppen, som för att försöka
hindra att någon kom och tog henne ifrån sig.
Han syster hade fötts en regnig eftermiddag i juli.
Himlen hade varit svart och hot om åska låg
tung i luften. Carl-Bernhard hade sett upp mot himlen och
förväntat sig att se blixtrarna vina över
valvet. I sitt inre hade han sett framför sig hur blixtrarna
uppkom av den kamp som utspelades mellan himmelens vita
änglar och dödens svarta om det syskon som styvmodern
höll på att föda inne i stugan. Dödens
änglar hade segrat stort tidigare och Carl- Bernhard
hade inte vågat tro annat än att de skulle vinna
den här gången också. Anna hade hunnit
fylla året nu. Den första tiden hade han knappt
sett åt henne, efter att ha förlorat alla sina
syskon visste han nu bättre än att fästa
sig vid de små. Förutom för far så
hade alla tagits ifrån honom, han hade överlevt
fyra syskon och sin egen mor och ändå var han
bara tretton år. Han hade fått stänga av
någonting inom sig den dag för sex år sedan
då mor tyst och stilla glidit över från
medvetslöshet och in i döden. Sin sorg och rädsla
var han tvungen att omvandla till kraft för kamp för
överlevnad, så mycket hade han förstått
då. När han var yngre hade han legat under sömnlösa
nätter och undrat om alla människor han höll
av skulle tas ifrån honom, om det var en förbannelse
som vilade över honom. Andra nätter kunde han
fundera om varför just han varit den som överlevt,
om han var utvald på något sätt, om det
fanns en uppgift som bara var till för honom. Nu tänkte
han inga sådana tankar längre, han hade insett
att livets villkor inte kunde styras av andra krafter än
de man har själv. Sakta hade han börjat våga
ty sig till sin styvmor och sin halvsyster och kanske var
det just Annas livsglada joller och starka nypor som öppnat
hjärtat igen och fått honom att börja tro
på att människor kan få stanna kvar trots
att han höll av dem.
Johanna hade lagt fram hans packning, hon hade ägnat
timmar till att laga, förstärka och stoppa klädesplagg
och strumpor och nu låg de, som nästan nya, på
stolen intill spisen. Det fanns fortfarande en svag doft
av nybakat i rummet. Carl-Bernard hade sett Johanna gå
fram till det stora skåpet, hur hon lät händerna
leta sig längs in mot skåpets bakre väggar
och där hittat det hon sökt. Hon drog fram en
duk som bar hans mors ingraverade initialer, CWS. De hade
varit en bröllopsgåva från hennes mor och
Catharina hade varit så rädd om den att den alltid
legat prydligt i hopvikt längs in i skåpet. Med
varsamma händer hade Johanna burit duken till spisen,
vecklat ut den, greppat ett ångande bröd och
omsorgsfullt lindat in den i duken. När hon lagt den
överst på hans packning hade hon sett på
honom och i blicken blev allt sagt som de aldrig tidigare
pratat om. Med ens kunde han se att hon förstod honom,
att hon förmodligen förstått honom hela
tiden. Hon såg hans sorg och saknad efter modern,
hon såg hans längtan efter en far som kunde finnas
i hans närhet och hans rädslor inför det
nya livet. Men i hennes lugnande blick kunde han också
se att hon hade tilltro till honom, att hon visste att han
skulle klara sig bra i livet och han såg att hon tyckte
om honom.
Solen var på väg upp över horisonten och
snart skulle fåglarna börja sjunga sina morgonserenader.
I takt med att solen höjde sig kunde Carl-Bernhard
känna hur känslor av förväntan motade
bort all osäkerhet och rädsla. När den första
koltrasten ropade ut sitt morgonmeddelande hade glädjen
och förväntningarna ökat så i styrka
att han nästan kunde ta på den stämning
som fanns i luften han andades in och ner i lungorna. I
eftermiddag skulle han stå på ett fartygsdäck
och se Blidö sakta försvinna i horisonten, framför
sig skulle han ha äventyret. Han skulle arbeta hårt
och efter några år skulle han ha sparat till
sig ett litet kapital. Då skulle han återvända
till sin barndoms ö och där finna sig en snäll
kvinna att gifta sig och bilda familj med.
E. Falkebo Mars 2005
