Kapten Söderholm

Hoppet av Länna var ett skonertskepp som ingick i Elfvings rederi på Högmarsö i Roslagen. Min morfar Carl Bernhard Söderholm var delägare i varvet och var den sista kaptenen på Hoppet. Carl Bernhard var känd som en säker och djärv skeppare. Tid var pengar även på den här tiden i början av 1900-talet och då gällde det att få restiden så kort som möjligt. Att sätta mycket segel i hårt väder var en risk för både besättning och fartyg.Vid ett tillfälle 1928 under en resa från Kalix mot hemmahamnen på Högmarsö så blåste det upp till snöstorm och Hoppet gick på grund utanför Kapellskär. I det hårda vädret skulle seglen bärgas och beslås och besättningen jobbade skift hela natten med att länspumpa fartyget. Dagen efter bärgades Hoppet till hemmahamnen för att repareras.
Det berättas av besättningen på Hoppet att det smugglades linolja från Finland till Sverige och faten gömdes i barlasten som bestod av sten.
Vid ett tillfälle höll Hoppet på att bli torpederad under första världskriget. De mötte en tysk konvoj vid Landsort som gjorde sig beredda att gå upp mot Hoppet. Då satte kapten Söderholm fulla segel och hann över tremilsgränsen som räddade besättning och fartyg. Enligt en av besättningen, Gustav Boström, Frötuna, skulle kapten Söderholm ha pekat finger åt tyskarna.

På bilden ovan: Ombord på Hoppet år 1928.
Hämtad ur Rospiggen 1999.

Hoppet av Länna

juni-oktober 1928 av Gösta Eriksson (ur Rospiggen 1999)

Min farfar var den kända och utomordentlige Erik Andersson i Svartlöga som vid sekelskiftet byggde ett femtiotal segelskutor. Min far Johan Viktor Erik Eriksson sökte, liksom alla andra manliga ungdomar i Svartlöga, ett jobb på något segelskepp för att sedan kunna fortsätta med skeppar-, styrman- och sjökaptensexamen vid en navigationsskola. Min far började som jungman, lättmatros och matros i olika segelfartyg bl.a. i skonertskeppet Hoppet och sedan fortsatte han i navigationsskolan. Efter godkänd examen blev han anställd som styrman i Sveabolaget bl.a. på S/S Oscar II. När blidöborna skaffade sig en egen passagerarbåt S/S Blidösund, byggd i Göteborg 1911, blev min far befälhavare på den 1911-1929. Han hoppades att jag skulle klara studentexamen och därefter fortsätta med sjöofficersutbildning och så blev det. Efter studenten 1928 ordnade min far att jag fick börja som praktikant på skonertskeppet Hoppet där han var delägare med 1/20 aktier.
Många segelfartyg, bl.a. Hoppet, kom till Högmarsö under Elfvings varv och segelsjöfart. Till att börja med gick seglatserna från Sverige med virke, sand, sten m m. framför allt till England, Tyskland, Holland och Belgien.
Efter midsommaren 1928 låg Hoppet i S:t Olofsholm på Gotland och lastade kalksten till Norrland. Den 26/6 for jag till Visby och fick en bilskjuts till S:t Olofsholm. Det var en söndag och där låg hon fullastad vid kaj. Det fanns ingen ombord på däck. Så småningom kom befälhavaren K.B Söderholm, hos sjöfolket fick han namnet ’’Tretummaren’’ ty han var mycket liten till växten. Jag fick en plats i soffan i kajutan. Nästa morgon bogserades Hoppet ut från hamnen och alla segel sattes, vinden var frisk sydlig bris. Jag fick mitt första jobb med att skrapa bort gammal vitmålning på kajutan som sedan skulle målas om på nytt. Det blev en trevlig färd till Hörnefors söder om Umeå där kalkstenen skulle lossas. Vi träffade skonertskeppet Alma i Bottenhavet som även skulle till Hörnefors. Skepparen Gunnar Jansson (senare Orsvärn född 1892 på Blidö) och han tog ett foto av Hoppet och vi seglade lite fortare.
Färden tog c:a 3 dygn och jag fick även under dagen en rortörn för att styra skutan. Det gick bra ty jag var en god orienterare och visste hur kompassen användes. Vi lossade kalkstenen från lastrummet med bastanta trälådor och det var besättningen på 4 man och jag som fyllde lådorna som hyvades upp med en kran. Befäl och gubbarna i land tyckte att jag var duktig och snabb att fylla lådorna. När vi var klara med lasten fortsatte vi till Piteå där en besättningsman avmönstrades och jag inmönstrade 17 juli som jungman och blev inskriven vid sjömanshuset i Stockholm under n:r 147. Gösta Sjöblom inmönstrades samtidigt som konstapel, han behövde ett år på segelfartyg för att komma in till navigationsskolan. Vi lastade virke i Piteå och söder om Piteå, Sikeå. Däckslasten bestod av tunga bjälkar och den blev ganska hög. Till en början hade vi en hygglig vind från norr men när vi kom till Ölandsfyren Långe Jan ändrades vinden till hård kuling från sydväst. Det blev bidevind med reducerade segel och jag minns att vi kom till nästan samma plats vid Utklippan tre gånger när vi gick över stag. Så småningom blev vinden vackrare från syd.
Vi kom fram till Bälten utanför Horsens. Där fick vi en stormby och alla segel gick i däck för gott och vi ankrade. Jag skulle äntra upp för att beslå röjeln och så högt hade jag inte varit och skutan krängde c:a 45 grader. Allt gick bra och när det blev lugnare fick vi bogsering till Horsens där allt virke lossades. Under söndagen var vi lediga och en fotograf kom och tog ett foto av besättningen.
Vi lämnade Horsens omkring 27 augusti och Hoppet gick på lätten till Storungs på Gotland för att lasta kalksten. Där hade även skonertskeppet Alma med Gunnar Jansson (Orsvärn) ankrat. Det blev en glad kväll i Hoppets kajuta och kapten Söderholm hade goda drycker med sig från Danmark.

Lastningen blev snabb då kalkstenarna rullade direkt i lastrummet med en ränna. Efter några dygn kom vi till Obbola söder om Umeå där lasten lossades. Sedan gick färden till Kalix. Vi ankrade i hamnen där pråmar kom till oss med stav som stuvades under däck av äldre kvinnor och övrigt virke på däck av karlar. Vi lämnade Kalix och hade god vind från norr men efter ett dygn började en hård kuling från NO med snö och Hoppet gjorde bra fart med lite segel. Skepparen skulle gå till Högmarsö först och han var lite orolig hur det skulle gå att komma in vid Arholma, mörker och snöväder. En av lättmatroserna var från Arholma och han stod vid rodret och infarten gick fint. När skutan kom utanför Kapellskär tog Skepparen och övriga vakten fel fyr att styra på mot Köpmanholms fyr i stället för att ta Fejans fyr vita sken akter. Jag hade frivakt och chefen sa till mig att göra en brasa i kajutans kakelugn. Då jag höll på med detta tvärstoppade skutan och Hoppet fastnade på trekanten vid Kapellskär. Alla man på däck för att bärga och beslå seglen och det var jobbigt med snö, is och akterlig vind.
Därefter började vi länsa skutan och detta höll vi på med hela natten i skift. Skepparen roddes i land och talade om för Adolf Elfving vad som hänt.
Nästa dag kom en bogserbåt från varvet och försökte dra skutan från grundet men det gick inte första gången, en stor wire omkring stormasten sprang av. Sedan kom några pråmar där en del av däckslasten lossades. Nästa försök blev Hoppet fri från trekanten och bogserades till Högmarsö. Dykare gick ner för att se vad som hänt och började täta botten med hjälp av sågspån.
Här slutar min seglats med Hoppet, jag tog min sjösäck och for med Blidösund till Stockholm. Jag fick tjänstgöringsbetyg för sjöman, uppförande mycket gott, tjänstbarhet mycket god och ytterligare upplysningar särskilt punktlig och påpasslig i min tjänst. Jag pluggade matematik, fysik och kemi och avlade fyllnadsprövning i dessa ämnen före jul och det gick bra. Jag blev antagen som sjökadett i Kungliga Sjökrigsskolan och började den första juli 1929 rekrytkursen i Karlskrona.
Hoppet blev kondemerad 1932, men en bit av fockmasten, kabyssen och skansen finns bevarad i Sjöhistoriska museet och en bit av mesanmasten och kajutan finns bevarad i Torekovs museum.

Texten hämtat från boken Rospiggen 1999 sid 36-38. På bilden: Hoppet i Bottenhavet år 1928.
Hämtad ur Rospiggen 1999.