Den som startade varvsrörelsen på Högmarsö var Jonas Petter Elfving som föddes i Arnäs i närheten av Örnsköldsvik 1831. Jonas Petter var befälhavare på ett barkskepp som strandade i hårt väder vid Trödje norr om Gävle. Där försökte han reparera fartyget men det visade sig att de var för omfattande och att skeppet blev kondemnerad. På platsen fanns en man vid namn Wikman som i liten skala drev ett företag och sysslade med byggnad och reparation av båtar och mindre träfartyg. Jonas Petter började samarbeta med Wikman och framöver så sökte sig även större fartyg till platsen för reparation av haverier och skador.
Efter en tid gifte sig Jonas Petter med Wikmans dotter Helena Margareta.

Flytten till Roslagen

Många roslagsskutor kom till Trödjefjärden för reparation av skador av olika slag. Jonas Petter tog över rörelsen som blev vida känd för väl utförda arbeten. Några Blidöskeppare försökte övertala Jonas Petter att flytta varvsrörelsen till Roslagen. Efter en tid flyttade familjen verkligen ner rörelsen och hittade lämplig mark på Högmarsö i närheten av Furusund. Det var ett bra läge med goda hamnmöjligheter och en lämplig strand för kölhalning av skutor. Med andelar av personer med bra ekonomi i trakten tillkom varvet som skulle heta Furusunds Slip AB.
Under 1870-talet kom varvsrörelsen igång. Redarna i trakten fick gott förtroende för varvet genom väl utförda arbeten. 1880 inköptes en egen slip på vilken fartyg på upp till 600 ton kunde tas upp. Även ett mindre sågverk kom till. En rederirörelse blev ganska naturlig för familjen Elfving och även en skärgårdshandel och skeppshandel tillkom.
Familjemedlemmarna saknade inte arbetsuppgifter - någon blev "handlarn" August, en annan "skepparn" Johan, "bonden" Alfred som närmast svarade för jordbruket, "byggarn" Adolf och "båtbyggarn"Abraham. Brodern Fritz emigrerade till Portland, Oregon i USA.

1912 dog Jonas Petter och hans söner övertog de olika verksamheterna. Vid första världskriget inträffade en högkonjunktur som gynnade sjöfarten med stigande frakter och tonnagepriser. Skutorna från Högmarsö klarade sig hyggligt genom detta krig och förlusterna blev inte så stora. Under 1920-talet nådde rederirörelsen sin höjdpunkt. Ett dussintal skutor ingick i rörelsen.
Det var vanligt att barkskepp riggades om till skonarskepp som krävde mindre besättning.
Befälhavarna på skutorna fick ofta mer eller mindre smickrande öknamn som till exempel "Tretummarn" på Hoppet, kapten Carl Bernhard Söderholm född 1866 i Kolsvik på Yxlan.
Namnet syftade på hans begränsade kroppslängd. Vidare kapten Jansson (senare Orsvärn) på Alma - "Janne med strävan" eller namn som "skutt i helvete" som förmodligen uppkommit genom någon speciell händelse. Kapten Manne Lindström på C.F. Ivers blev vid en del tillfällen kallad "Östersjöns djävel"

Segelfartygen hade med åren allt svårare att hävda sig i konkurrensen med ång- och motorfartyg och efter andra världskriget var segelfartygens tid slut.
Elfvings varvsrörelse fortsatte till omkring vid första världskriget då det övertogs av Uppsala Transport AB och senare Stockholms Transport AB som fortfarande hade behov av varvsrörelse för underhåll och reparationer av sina bogserbåtar och pråmar.
Av familjen Elfving slutade Johan sin tid till sjöss i tjänst i Holmens Bruks bogserbåtar. Sonsonen till Jonas Petter, Ryno blev senare befälhavare på tankbåtar i Nord- och Östersjöfart. Alex som befälhavare i fartyg tillhörande Reuter och senare i Oceanfart med Rexbolaget. Ejnar Elfving slutade som lotsdirektör i Malmö.

Källa Carl Ekmark Rospiggen 1986

På bilden ovan: Elfvings varv på Högmarsö.